Det var en match med hemmalaget Valhall P93/94 och ett motståndarlag som jag inte vet namnet på. Och när hemmalaget gjorde entré på planen började publiken jubla och lagets stjärna, killen som överglänste de andra, var målvakten Kalle med Q. När vi såg honom gå in där på planen med hjälmen i högsta hugg, så började våra ben att förvandlas till spagetti, vi fick svettiga handflator och var tvungna att kippa efter andan. Under uppvärmningen, visade Qalle verkligen vad han gick för, man såg att han skulle vara stabil i målet.

Under matchen glänste Qalle många gånger, men han tog även på sig skulden för backarnas missar, vilket inte är okej. Det är inte stackars Qalles fel att backarna inte gör sitt jobb. Allt detta blev för mycket, han tog sin hjälm och kastade den i marken - Jag och Lollo tittade på varandra och stämde in i ett ledset "Neej lillen!". Stackars, stackars Qalle. Våra hjärtan brast i småbitar, vi hoppades så mycket att Valhall skulle göra mål, så att vi skulle kunna få se Qalle glad igen! Och chanserna fanns, en del togs och en del sumpades bort. Smulades till småbitar, precis som våra hjärtan när hemmalaget inte lyckades vinna matchen, och vi fick se allas vår hjälte Qalle lämna planen med nerböjt huvud. Våra hurrarop tycktes inte nå honom alls. Du finns i våra hjärtan, Kalle med Q ♥