Det var någon gång i mitten på juli månad år 2009. Jag hade ställt klockan på nio, för att just den här dagen skulle jag börja sommarjobba i kiosken på Kalmarsand, och jag hade fått order om att vara där klockan tio noll noll prick. Men eftersom att jag bor typ 200 m ifrån den där kiosken, så var det egentligen onödigt att gå upp en hel timme innan jag skulle börja...

Nåväl. Jag drog på mig mina skönaste kläder, vilket var baggyjeans och en tisha, och började traska ner för backen mot kiosken. När jag kom fram fick jag syn på en tjej jag kände igen - Sara aka Fräs. Så det var alltså henne jag skulle tillbringa ungefär varje dag i två veckor med. Men det visste jag sen innan, så det var lugnt. Jag minns att det första hon sa till mig var "Trött?". Jag nickade bara till svar, tror jag. 

Efter ett tag kom en bil rullandes ner på stranden och det var tydligen vår chef. En sur och bitter gammal man vid namn... Äsch, det minns jag inte ens. Han gick igenom vad vi skulle göra i kiosken om dagarna. Typ hur man satte på korvkokarmaskinen och hur man laddade kaffebryggaren. Han sa också åt oss, klart och tydligt, att man bara fick dricka EN läsk och äta EN glass ELLER en korv om dagen. Fast, eh. Det höll vi såklart inte. 

När surgubben gått igenom allt vi behövde veta, låste han i princip in oss i kiosken. Och där skulle vi sitta till klockan sex. Jag kanske skall påpeka att det inte var speciellt fint väder ute, samt att det enda som fanns att sitta på där inne var två plaststolar. Jag minns att vi hade två ynka kunder på 8 h. Vi skramlade väl ihop runt 63 kr. Och nej det kommer jag inte ihåg, jag läste det i mitt bloggarkiv, hehe.

Men det som förgyllde hela morgonen var ändå chefens extremt dåliga humor. När han precis tänkte säga hejdå så frågade jag snabbt om det fanns någon radio där inne, eftersom att jag inte kunde se nån. Vad svarar han då tror ni? "Nej men vi har en MINIRÄKNARE!!!" och så skrattade han. Jag och Sara kunde inte annat än att titta på varandra och skaka på huvudet.

Redan efter en timme i kiosken var vi extremt uttråkade, så jag sprang hem och hämtade min dator, samt Alfapet. Så det spelades en hel del Alfapet och lyssnades en hel del på Trollkarlen Lurifix. Skön tid det där, när man tänker efter.

En samligt trista bilder som verkligen fångar känslan av kiosken.